Sömn och andra väsentligheter
Klockan är 04.59. Under ett vitt, fluffigt duntäcke ligger en liten pojke och avnjuter de sista sekunderna av sin välbehövliga skönhetssömn. Kroppen är lugn och avslappnad medan själen upplever drömmens gåtfulla mystik. Pojken färdas genom mäktiga landskap och obskyra passager, och man kan nästan skönja ett leende på hans karmosinröda sammetsläppar. Under nattens timmar är han fri. Fri från oron, ångesten, eländet. Han är så vacker när han sover.
När klockan slår 05.00 skräller väckarklockan igång. Den bedrövelse som i detta ögonblick sköljer över pojken är hemsk bortom alla ord, och i sitt halvvakna tillstånd nöjer han sig med att mumla en hädelse av extra grov karaktär. Trots att ögonen brinner och benen har domnat vet han att klockskrället måste stängas av, frukosten intas och gymmet besökas. Eftersom klockan strategiskt placerats i rummets bortre ände innebär det att han måste vandra dit, vilket inte är fullt så trivialt med ett dött benpar. Efter att ha rasat ihop en gång lutar han sig mot byrån och släpar sig fram likt en våt disktrasa. När han slutligen lyckas stänga av klockhelvetet visar den 05.01. Dagen har börjat.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Fördelarna med att jag numera vaknar klockan fem är givetvis att jag hinner göra mer under dagens gång. Jag har inte gjort något för att effektivisera den sömn jag faktiskt får, utan har helt enkelt kapat antalet sömntimmar med två. Att lyckas hasa sig upp i arla morgonstund kräver visserligen en mental prestation utan dess like, men på något outgrundligt sätt hinner jag alltid ösa i mig frukosten innan hjärnan kortsluts och eliminerar därmed risken för att somna om.
Nu lämnar jag sömnens värld (återkommer senare) för en stund för att övergå till en mer typisk bloggstil. Vem är jag? Jag är dagens gästbloggare, och eftersom många av er fått nys om mina morgonvanor i skolan är min identitet antagligen känd för de flesta. Tråkigt. Nu kan jag inte fylla inlägget med ledtrådar. But, I digress.
Julen närmar sig. Hur märks det? Ja, inte har någon hjärtlig stämning inställt sig här hemma, inte. Mamma har börjat stressa över julmiddagen som hon helst skulle slippa laga själv och irriterar sig på avsaknaden av juldekorationer i överflöd. Misstolka mig inte, vi har adventljusstakar, julbelysning på balkongen, en julstjärna och en gräslig vaxtomte, men min kära mors behov av vad hon kallar ”mysig stämning” är omättligt. Jag fruktar ledgångsreumatism efter alla förbannade besök i källaren för att försöka hitta något mer att pryda lägenheten med. Kalla mig tråkig, men jag lyckas inte motivera mig med fantasier om den perfekta julen, eftersom jag ställer mig rätt likgiltig inför allt det där. Det hindrar mig givetvis inte från att njuta av en bra julklapp!
Tappade den röda tråden. Ja, justja.
Hur jag märker att det nalkas jul:
- Mamma blir allt mer stressad
- Vällingby Centrum blir allt folktätare
- Det har blivit alldeles överjävligt kallt (avsaknaden av jacka kan anses vara en bidragande orsak, men detta är bara en hypotes).
- Det dyker upp en Musse Pigg-chokladkalender i mitt rum
- Systern min har gjort en lista på saker jag förväntas köpa åt henne
Nej, usch, om tomten hör denna cynism får jag inga klappar alls.
Någon som sett Wanted? Den adrenalinladdade, nervkittlande actionthrillern med kvinnan med de oproportionerligt stora botoxläpparna (Angelina Jolie)? Se den!
Kenjoe avrådde för ett par veckor sen från att se filmen, eftersom den enligt honom var ”den sämsta jävla filmen jag någonsin sett”. Jag kände omedelbart ett starkt behov av att uppleva något sämre än ”The Village” och satte igång filmen. Min önskan besannades. Filmen var så katastrofalt usel att jag brast ut i skratt ett flertal gånger, mest under de scener som klassats som ”nervkittlande”.
Twilight är också en stark bottenkandidat, men eftersom det numera är coolt att hata Twilight och jag har ett starkt behov av att känna mig alternativ, avstår jag.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Mitt utdragna vrövel är uppenbarligen bara ett sätt för mig att skjuta upp psykologiplugget. Nu måste jag dock sätta punkt och tacka för möjligheten till en sekund i rampljuset på denna fantastiska blogg. Det sista jag vill ha sagt är:
Kolla in min nya sömnblogg! Under jullovet kommer jag att försöka konvertera till ett så kallat polyfasiskt sömnschema. Detta är extremt mentalt påfrestande i början, så jag tänkte skapade en blogg för att låta folk följa mina framsteg. Information om polyfasisk sömn och olika sömnscheman kommer att dyka upp på bloggen efter hand!
Länk: dundermannen.blogg.se (”dundermannen” kommer från ”Uberman Sleep Schedule”, som är schemat jag ska försöka konvertera till)
Tack för mig!
//Pi-mannen
När klockan slår 05.00 skräller väckarklockan igång. Den bedrövelse som i detta ögonblick sköljer över pojken är hemsk bortom alla ord, och i sitt halvvakna tillstånd nöjer han sig med att mumla en hädelse av extra grov karaktär. Trots att ögonen brinner och benen har domnat vet han att klockskrället måste stängas av, frukosten intas och gymmet besökas. Eftersom klockan strategiskt placerats i rummets bortre ände innebär det att han måste vandra dit, vilket inte är fullt så trivialt med ett dött benpar. Efter att ha rasat ihop en gång lutar han sig mot byrån och släpar sig fram likt en våt disktrasa. När han slutligen lyckas stänga av klockhelvetet visar den 05.01. Dagen har börjat.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Fördelarna med att jag numera vaknar klockan fem är givetvis att jag hinner göra mer under dagens gång. Jag har inte gjort något för att effektivisera den sömn jag faktiskt får, utan har helt enkelt kapat antalet sömntimmar med två. Att lyckas hasa sig upp i arla morgonstund kräver visserligen en mental prestation utan dess like, men på något outgrundligt sätt hinner jag alltid ösa i mig frukosten innan hjärnan kortsluts och eliminerar därmed risken för att somna om.
Nu lämnar jag sömnens värld (återkommer senare) för en stund för att övergå till en mer typisk bloggstil. Vem är jag? Jag är dagens gästbloggare, och eftersom många av er fått nys om mina morgonvanor i skolan är min identitet antagligen känd för de flesta. Tråkigt. Nu kan jag inte fylla inlägget med ledtrådar. But, I digress.
Julen närmar sig. Hur märks det? Ja, inte har någon hjärtlig stämning inställt sig här hemma, inte. Mamma har börjat stressa över julmiddagen som hon helst skulle slippa laga själv och irriterar sig på avsaknaden av juldekorationer i överflöd. Misstolka mig inte, vi har adventljusstakar, julbelysning på balkongen, en julstjärna och en gräslig vaxtomte, men min kära mors behov av vad hon kallar ”mysig stämning” är omättligt. Jag fruktar ledgångsreumatism efter alla förbannade besök i källaren för att försöka hitta något mer att pryda lägenheten med. Kalla mig tråkig, men jag lyckas inte motivera mig med fantasier om den perfekta julen, eftersom jag ställer mig rätt likgiltig inför allt det där. Det hindrar mig givetvis inte från att njuta av en bra julklapp!
Tappade den röda tråden. Ja, justja.
Hur jag märker att det nalkas jul:
- Mamma blir allt mer stressad
- Vällingby Centrum blir allt folktätare
- Det har blivit alldeles överjävligt kallt (avsaknaden av jacka kan anses vara en bidragande orsak, men detta är bara en hypotes).
- Det dyker upp en Musse Pigg-chokladkalender i mitt rum
- Systern min har gjort en lista på saker jag förväntas köpa åt henne
Nej, usch, om tomten hör denna cynism får jag inga klappar alls.
Någon som sett Wanted? Den adrenalinladdade, nervkittlande actionthrillern med kvinnan med de oproportionerligt stora botoxläpparna (Angelina Jolie)? Se den!
Kenjoe avrådde för ett par veckor sen från att se filmen, eftersom den enligt honom var ”den sämsta jävla filmen jag någonsin sett”. Jag kände omedelbart ett starkt behov av att uppleva något sämre än ”The Village” och satte igång filmen. Min önskan besannades. Filmen var så katastrofalt usel att jag brast ut i skratt ett flertal gånger, mest under de scener som klassats som ”nervkittlande”.
Twilight är också en stark bottenkandidat, men eftersom det numera är coolt att hata Twilight och jag har ett starkt behov av att känna mig alternativ, avstår jag.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Mitt utdragna vrövel är uppenbarligen bara ett sätt för mig att skjuta upp psykologiplugget. Nu måste jag dock sätta punkt och tacka för möjligheten till en sekund i rampljuset på denna fantastiska blogg. Det sista jag vill ha sagt är:
Kolla in min nya sömnblogg! Under jullovet kommer jag att försöka konvertera till ett så kallat polyfasiskt sömnschema. Detta är extremt mentalt påfrestande i början, så jag tänkte skapade en blogg för att låta folk följa mina framsteg. Information om polyfasisk sömn och olika sömnscheman kommer att dyka upp på bloggen efter hand!
Länk: dundermannen.blogg.se (”dundermannen” kommer från ”Uberman Sleep Schedule”, som är schemat jag ska försöka konvertera till)
Tack för mig!
//Pi-mannen
Långben _ÄR_ teh shit!
Så efter ett ex antal försök att få sällskap till the goofy movie gav jag upp och bestämde mig för att se den själv. (Observera att min syster på 11 höstar gav mig en bitchig blick vid min förfrågan om sällskap. Tydligen är hon för stor för sånt). Hur som helst rullade filmen igång och när eftertexten rullade ut var jag helt paff. Andra gången var jag i extas. Tredje gången valde jag ut mina favoritklipp och dansade runt till stand out och I 2 I.
Nu kanske ni börjar tröttna på allt tjat om denna långbenfilm, men den är grym, galen och goofy. Den måste ses kära klass, kära besökare, kära barn.
Jag vill tacka Johan för denna upplevelse.
Peace out
// Mickan
ps. Det var Fredrik som kom rubriken (om nu vissa tycker att den är dålig).
// Mickan
ps. Det var Fredrik som kom rubriken (om nu vissa tycker att den är dålig).
ps2. Johan fixade rubriken ännu bättre.
(Långben kan prata franska :O Men säg det inte till någon!)
